I mitt fall är jag iprincip född med panikångest, jag har alltid varit ett jätte nervöst barn och har alltid
haft problem att göra saker som en normal människa gör i vardagen. När min panikångest utväcklades helt kunde jag knapt gå utanför dörren vissa dagar. Jag tvingades gå till skolan men spydde flera gånger på vägen, jag åt knapt något och rasade i vikt! Kunde inte åka buss eller ens åka till affären för att handla med mina föräldrar, många dagar spenderade jag gråtandes i min säng!

Mina attacker kan man beskriva såhär: Först blir jag jätte nervös, får ont i magen och måste springa på toa flera gånger, sen börjar jag må illa och det känns som om jag har en stor klump i halsen som sitter fast! Jag blir kallsvettig och jätte yr! Ibland svartar det framför ögonen på mig och det känns som om jag ska svimma vilken sekund som helst.

Mina attacker kommer oftast när jag ska åka iväg till en plats jag aldrig varit på tidigare,
som tex. en affär, ska ut och resa, eller en plats där jag vet att de finns mycket folk! Först och främst måste jag ha med mig någon som VET hur jag fungerar, någon som jag kan lita på och som förstår mig om jag plötsligt vill åka hem! Sen måste jag veta att det finns en toalett i närheten så att jag kan låsa in mig om jag känner att jag måste vara ensam, eller om jag behöver spy eller göra nummer två.

I mitt fall är det bäst att jag inte har tid för att tänka för mycket,
om jag gör det börjar jag tänka på hur det kommer att gå, hur jag ska göra om jag får en attack, om det är mycke folk, vart toaletten är, om jag kommer att behöva spy, vart jag ska ta vägen om jag behöver gå undan, om jag svimmar, hur folk runt mig kommer att reagera om jag råkar göra bort mig, osv.. Detta är alltså en neuropsykiatrisk störning som faktiskt många lever med nu för tiden. Det är svårt för folk som inte lider av panikångest att förstå och sätta sig in i en person med ångest har det! Att tjata på en person med panikångest är absolut ingen idé! Har du en kompis med panikångest så ta reda på så mycket info som möjligt om det, då är det lättare för dig att förstå vad du bör tänka på och varför din kompis beter sig som han/hon gör..

Mer allmän info om panikångest:
Panikångest yttrar sig som en plötslig ångestattack med hög grad av panik, oro, inadekvat rädsla eller nervositet, vilken vanligtvis bara varar någon minut. Vanlig ångest kan komma smygande och pågå en längre tid, men panikångest uppkommer mycket plötsligt, utan förvarning. Ångestattacken visar sig som andra ångeststörningar, med ett påslag av autonoma nervsystemet, vilket kan ge palpitationer, darrningar, yrsel, svårigheter att andas, svettningar (hyperhidros), med mera, men de individuella variationerna är stora. Attacken går över när personen ger sig av från platsen där den utlösts. efter attacken har personen en stark rädsla för att en liknande attack ska återkomma.

Personen kan på grund av dessa symtom plötsligt bli rädd för att dö, bli galen, eller förlora
självkontrollen, detta trots att det inte finns någon objektiv grund för sådana rädslor, personen lever inte under hot eller i en fara. För att diagnosen ska ställas krävs att personen upplevt detta några gånger under några månader, och att attackerna inte, som vid fobier, uteslutande framkallas av särskilda stimulanser.

Det finns såklart medicin för panikångest, men det tar lång tid för medicinen att hjälpa personen ifråga.
Sen så får man också prova många olika mediciner för att du ska hitta en som hjälper dig bäst! En del kanske inte hjälper alls, medans andra blir helt av med sin panikångest! Själv har jag provat en hel drös med olika läkemedel men aldrig lyckats hitta en som passar mig bäst! För en person med panikångest tillkommer även andra neuropsykiatriska åkommor som tex. depression! Därför äter jag även antideprisiva tabletter för att undvika självmordstanakar osv.